Att finna sin plats i skapelsen

Växterna tar emot solens ljus, alstrar näring och växer i den riktning de leds. Djuren omvandlar energi till rörelse, de drivs och driver, men alltid inom skapelsens givna rytm.

Människan däremot har länge sökt något annat. Människor har velat vara mer än en del av flödet – vi har velat styra det. När vi började utvinna lagrad energi ur jordens djup, från kol, olja och gas, trädde vi och jorden in i en ny epok. Vi blev herrar över ett kraftsystem som egentligen inte var vårt att kontrollera. Den ekologiska kris vi nu lever i är, tänker jag, resultatet av denna maktkamp: människans vilja att styra energi, snarare än att låta sig drivas av den.

Och här, i denna berättelse om energi, makt och gränslöshet, finns en djup teologisk fråga. För vad innebär det att vilja kontrollera drivsystemet i skapelsen? Och vad skulle det betyda att släppa taget?

Energeia och den gudomliga ordningen

Den ortodoxe teologen och mystikern Gregorios Palamas (1296–1359) brottades med liknande frågor, men i en annan kontext. I sin teologi skiljer han mellan Guds essens (ousia) och Guds energier (energeia). Essensen är Gud själv, otillgänglig och ogripbar för det skapade. Guds energier är istället hur Gud verkar i världen – ljuset som livnär, kraften som uppehåller.

Palamas var övertygad om att människan aldrig kan bli ett med Guds essens, men att hon kan ta emot och leva i Guds energier. Bröderna i hans kloster övade sig därför i denna hållning genom hesykasmen – en form av meditation där andning, kropp och bön förenades i en övning av tillit. Det var inte en metod för att kontrollera Gud, utan ett sätt att inordna sig i Guds livgivande rörelse. Bröderna tränade sig i att låta sig drivas av den gudomliga energin – inte att ta makten över den. De visste att den som försöker inta platsen som livets ursprung, den som vill styra själva drivkraften i tillvaron, riskerar att förgås. Här blir parallellen till vår tid tydlig.

Att finna sin plats i skapelsen

Sedd utifrån Palamas teologi är den ekologiska krisen en andlig kris. Till och med ett andligt misslyckande. Stora delar av mänskligheten har försökt inta den plats som inte är vår – platsen som energins och livets herre. Vi har borrat oss ner i jordens innandömen, sugit ut dess lagrade kraft, och format hela samhällen kring illusionen att vi kan driva tillvaron efter vår egen vilja.

Vi bränner ut planeten i samma takt som vi bränner ut oss själva.

Men drivsystemet hör inte människan till. Vi är varken dess ursprung eller herre, utan är en del av det. Palamas’ teologi lär oss något avgörande: Människans uppgift är inte att styra alltings energi, utan att ta emot den. Att låta skapelseenergin bli till liv i mitt liv. Att låta den energi jag får ta emot bli till liv som ger liv. Precis som solen både kan ge liv och förtära, kan energi antingen vara en gåva vi tar emot, eller en kraft vi tar för oss av för att kontrollera. Det förra leder till liv medan det andra är mer destruktivt. Egentligen vet nog de flesta av oss att så är fallet, för det gäller på ett personligt såväl som på ett samhälleligt plan. Vi bränner ut planeten i samma takt som vi bränner ut oss själva.

Så vad skulle det innebära för oss, som kyrka och som samhälle, att öva oss i hesykasmens livshållning? Att låta oss drivas och fyllas av Guds energi snarare än att försöka bemästra och uttömma den? Kanske betyder det att omvärdera vad vi ser som styrka och framgång. Att flytta vårt fokus från självstyre och kontroll till beroende och tillit. Kanske innebär det att vila i att jag inte är alltings centrum, utan en del av en större ordning. Kanske kan det innebära att vi som troende låter den tid som nu råder - när makten över energisystemen övertas av destruktiva krafter – bli en tid då vi väljer en inre och undre väg. En väg av kontemplation och övning, på väg mot ett annat sätt att vara människa. För att redan vara på väg och kunna visa vägen för fler när makten faller.

En andlig väg: Att driva och drivas

Sociologen Bronislaw Szerszynski har talat om behovet av att återerövra konsten att driva och drivas. Han menar att vi kan lära oss av frön, vindar, renar och sanddyner – alla de som rör sig i en rytm som inte är deras egen, men som de förstår sig vara en del av. Hans tanke påminner om hesykasmens grundhållning. Att finna sin plats i skapelsen, att inse att människan är del av ett större drivsystem. Det handlar inte om att vara passiv eller maktlös, utan snarare om att inse vad det innebär att vara människa.

Därför drömmer jag om en teologisk respons på vår tids utmaningar: Troende människor som just nu i denna tid övar sig i att driva och drivas – att vila i Guds energi. Jag drömmer om troende som övar sig i att finna sin plats i det större flödet för att kunna visa vägen när tiden är mogen. På så sätt skulle denna tid innebära på samma gång vila och protest, tillit och motstånd, kontemplation och början på en andlig revolution.