Berättelsen om kristendomen är egentligen helt makalös. Alltså, om vi tänker the basics: Det är en man som går runt – går runt – i tre år, han täcker tjugo mil, ungefär som mellan Drammen och Lillehammer.

Opprinnelig publisert i
Luthersk kirketidende 10 /24

Skrevet av Petra Carlsson Redell

Ønsker du å få tilgang til alle artiklene? Bli abonnent!

Bli abonnent

Han skriver inga böcker, startar ingen strukturerad organisation, tillsätter inga ledningsgrupper, ingen kommitté. Men han pratar med dem han möter och har ett gäng följare, både män och kvinnor, vanligt folk, inte specialutbildade utan bara folk som folk är mest. Den inre kretsen är ett gäng som han bygger nära, personliga relationer till. Det är människor som han blir vän med och som han sedan ger fullt ansvar. Det finns inga tecken på att han skriver ihop någon punktlista som de ska ta med sig när de sedan ska sprida läran utan honom. De har ingen Whatsapp-grupp plingande i fickan där de håller kontakt och koll på varandra. I stället får de fortsätta att utvecklas genom det de själva upplever i sina liv på de platser där de befinner sig.

De verkar helt enkelt få i uppgift att vara sig själva och att sprida budskapet såsom de själva har tolkat det genom att bygga relationer. Så börjar den kristna rörelsen. Den börjar i det lilla. I det riktigt, riktigt lilla. Och här sitter du nu och läser om samma rörelse, som du på ett eller annat sätt är en del av, precis som miljontals människor över hela jorden. Det är ett resultat av deras relationsbyggande mellan ungefär Drammen och Lillehammer för över 2000 år sedan. Jag tycker att det är makalöst.

Det går att förändra en kultur, det går att förändra människors uppfattning

Det är en makalös berättelse om att förändring är möjlig. Det är en kallelse till hopp. Det går att förändra en kultur, det går att förändra människors uppfattning om vad som är viktigt i livet. Det går att få människor att vända om.

Jesus beskrev den nya värld han drömde om som himmelriket eller gudsriket. Mina kollegor som är bibelforskare har ofta olika åsikter om saker och ting, men de är alla eniga om att himmelriket, gudsriket, för Jesus inte verkar vara ett himmelrike någon annan stans eller efter detta liv, utan den goda samvaron här på jorden. Det är därför, tänker jag, som han beskriver himmelriket som en kvinna som bakar surdegsbröd.

Det är som om han beskriver sin egen lilla rörelse, det där lilla gänget som knatar runt mellan Drammen och Lillehammer i hopp om att kunna bidra till en kulturomvandling. Eller, som det står i bibeltexten på nordsamiska: “Almmi riika lea suvrradáiggi láhkásaš maid nisson soatká golmma mihtu jáffuid sisa, ja de suvru buot.” Hon tar en liten, liten klick surdeg och arbetar in det i den deg som ännu inte har någon jäskraft. Det behövs inte mycket, för jäskraften sprider sig.

Förändring börjar alltid någonstans.

Teologen Catherine Keller har liknat gudsriket vid en flock med starar. De där stora flockarna med starar man kan se på kvällshimlen om vårarna. De kan vara tusentals och ändå plötsligt, som på en given signal, alla byta riktning, lyfta, eller sätta sig i ett träd. Hur går det till, vem styr stararna? Fågelforskare har visat att varje stare har kontakt med sju andra starar som har kontakt med sju, som har kontakt med sju som har kontakt med sju. Förändring börjar alltid någonstans. Det börjar alltid i det lilla, men det lilla sammanhanget kan få effekt på helheten.

Vi är alla starar, surdegspartiklar, och har en uppgift att fylla i himmelrikets utbredande på jorden. Inte ensamma utan tillsammans. Ansvaret vilar inte på individen, utan på den gemenskap som tillsammans med Jesus arbetar för gudsrikets utbredande på jorden.